Länge gick vi och väntade på vår safariresa och i mellandagarna var det äntligen dags. Flygresan gick från Kastrup via London till Nairobi. Efter ingen sömn alls var vi lagom möra när vi direkt från flygplatsen gav oss iväg ut på safari. Vi möttes av Therese Eriksson från STS Solresor, vår fantastiska guide under safarituren, och Jeff, vår eminente driver. Sällskapet bestod av fem bussar och buss 3 delade Dahlgrenarna med Kerstin och Jan från Veddige. Många glada tillrop och milda gliringar utdelades under resans gång. Tysta var vi inte.
Första målet var Mount Kenya och Mountain Lodge, ett trähus med extremt tunna väggar. Det var så lyhört att vi lika gärna hade kunnat sova i en stor sovsal. Det gick t o m att genom väggarna höra när batteriet till vår väckarklocka tog slut och den stannade. Men vad gjorde det, vi var dödströtta och slocknade bums när det väl var dags att sova.
Hotellet var byggt vid ett vattenhål med bl a elefanter, bufflar, antiloper, mungos, hyenor och antiloper. Det fanns även väldigt närgångna apor som, så fort de fick en chans, tog sig in på rummen. Man var tvungen att både stänga och låsa för att inte få sina saker genomsökta. Jonas försökte skrämma bort en som befann sig halvvägs in i rummet, men blev nog mest skrämd själv när apan fräste tillbaka.

Sämre vägar än Kenyas är nog svårt att hitta. De var så gropiga att det var bättre att köra i vägrenen, på höger och vänster sida om vartannat, än uppe på vägen. I Kenya är det vänstertrafik, men det gällde att hålla koll på övriga medtrafikanter hela tiden, för vägrenarna användes flitigt. Om man nu överhuvudtaget såg dem för allt damm som bilarna drog upp. Trots vägarnas dåliga skick var det svårt att hålla sig vaken, åtminstone för vissa av oss.
De souvenirbutiker som ligger utmed vägarna och som har de finaste toaletterna får flest turistbesök. Papper finns det inte mycket av, det går för det mesta inte att spola och ibland saknas sittring, men trots det är de finare. Och de finns alltid längst in, så att man inte missar något i butiken... Bläckpennor, t-shirts och strumpor är efterfrågade vid prisförhandlingar.

Vi lämnade Mount Kenya för att ta oss till Samburu och Samburu Lodge, ett jättefint hotell med kanonmat. Hotellet ligger intill floden Uaso Nyiro, den bruna floden, som brukar vara ett populärt tillhåll för krokodiler. Pga den svåra torkan fick krokodilmatningen tyvärr utebli. Regnperioden i november gav mycket lite regn och floder som normalt inte torkar ut förrän i februari-mars var redan utan vatten. Något som däremot fanns i mängder var babianer och markattor, några mer nyfikna och klåfingriga än andra. Ett stycket solkräm försvann vid poolen...

Vi åkte ut på vår första game drive (leta vilda djur i reservat) och eftersom det var så torrt och såg så öde ut hade buss 3 inga större förhoppningar om att få se några djur. Tänk så fel vi hade! Nätgiraff, vårtsvin (pumba), smalrandig zebra, giraffantilopp, lejon, en hel strutsfamilj och... ja, ni förstår. Turen avslutades med en leopard som låg och vilade sig på en gren i solnedgången.
Målet för många, så även för oss, är att få skåda The Big Five, dvs lejon, leopard, elefant, afrikansk buffel och noshörning. Redan efter andra dagen hade vi sett fyra av dem och saknade bara noshörningen. Ett nyare påfund är The Big Nine och då tillkommer giraff, zebra, flodhäst och gepard.

Varje morgon var det väckning innan 06:00, antingen för att det var dags att bege sig till nästa ställe eller för att se djuren i rörelse på morgonen. Mitt på dagen är det väldigt varmt. Solen bränner rakt ovanför huvudet och djuren väljer klokt nog att vila då.
Nyårsaftons morgon började med att vi fick se elefanter borsta tänderna på tandborstträdet. Även lokalbefolkningen använder trädet i samma syfte. De plockar bort barken (som används för att framkalla kräkningar) på små grenar, tuggar på dem och drar de strån som bildas över tänderna. Vätskan som finns inuti är antiseptisk. Samburufolket lär ha väldigt fina, vita tänder.

Uppe i ett träd hängde en halväten antilop och sidan om vaktade ägaren. Leoparden släpar upp sina byten i träd för att få ha dem i fred för bl a lejon. Det var en mäktig syn att se den bolla runt med maten i trädet. Vilken päls, vilken smidighet. Ett fantastiskt vackert djur.
Efter morgonens game drive vandrade vi på den uttorkade flodens botten, tittade på fåglar och djurspillning. Vilda djur är inte att leka med och så fort vi rörde oss ute i naturen och inte satt i bussarna hade vi beväpnade vakter med. Efter att ha doppat tårna i poolen var det dags för game drive igen och vi fick nu äntligen se krokodiler [paw rihk-titt].

Vi studerade lugnt och stilla (lite tystare än vanligt alltså) en elefantunge, som plötsligt blev rädd och kallade på sin mamma. Hon kom med stora kliv springande ner för backen med öronen utfällda. Jeff startade bussen direkt och körde oss därifrån. Man stannar inte och ber en ilsken elefant om ursäkt. På vägen tillbaka fick skarpsynte driver syn på en gepard. Det tog en bra stund innan vi andra i bussen såg den.
Kvällen firades med grillbuffé uppdukad kring poolen, uppträde med kenyansk sång och dans och medhavda tomtebloss istället för raketer. Vid 10-tiden på kvällen stupade vi i säng efter en mycket händelserik nyårsafton.

På morgonen efter när vi lämnade Samburu letade vi upp geparden igen. Då upptäckte vi att hon hade tre ungar med sig. T o m en rutinerad driver som Jeff var andäktig och sa att det var en bra start på det nya året.
På vägen mot Lake Nakuru stannade vi till på ekvatorn och fick där se ett vattenexperiment som gick ut på att vatten cirkulerar åt olika håll beroende på vilken sida om ekvatorn man befinner sig. Lagom skeptiska fick vi se vattnet röra sig medsols, motsols och utan att rotera alls (precis under skylten). Vi väljer trots det att tro på svenska meterologer, som avfärdar det som en skröna.

Lake Nakuru är känd för sina över två miljoner flamingos, som bildar ett brett rosa band längs med strandkanten. Så många stora fåglar på ett ställe både låter och luktar mycket...
De häckar i en annan sjö än Nakuru och när de sedan återvänder är de nästan vita. Algerna de äter i sjön gör att de efterhand blir rosa igen. Lake Nakuru Lodge, som ligger inne i naturreservatet, hämtar sitt vatten från sjön och för att kunna använda sig av det tillsätts något tvålaktigt för att rensa bort (dölja) flamingoskiten. Vi blev avrådda från att äta salladen och borsta tänderna i vattnet på hotellet, råd som vi utan tvekan följde.
Det fanns gott om vita noshörningar (som är precis lika gråa som de svarta) vid Lake Nakuru och i och med det var nu hela femman, även nian, komplett. Fast helt nöjda var vi ändå inte. En lejonhanne med man, är det för mycket begärt? Vi lade in en beställning hos Jeff.

Avfärd mot Masai Mara och Mara Fig Tree Camp. Efter hand som vi körde ändrade sig landskapet. Ett tag påminde det om Skånes stora, öppna fält fastän lite mer kuperat. Det övergick till stäpp, för att sedan bli torraste savann. Vilka otroliga vidder. Gräs så långt man ser och mängder med djur. I början av resan var vi överlyckliga för några enstaka vårtsvin eller antiloper och blev helt till oss när vi såg vårt första lejon. Här fanns det helt plötsligt djur i stora hjordar. Djuren lever skyddade i alla naturreservat, som vaktas av rangers. De matas inte eller får veterinärvård om så skulle behövas, utan naturens lagar råder.
På Fig Tree bodde vi i "lyxtält", dvs permanent uppmurade badrum sammankopplade med ett sovrumstält och med vasstak över hela. Standarden var inte densamma vad beträffar sängar, mat och service jämfört med de andra ställena, men helt ok ändå. Ett välbehövligt dopp i poolen svalkande ner och sköljde bort allt resdamm.

Morgonen därpå svävade vi i en luftballong över savannen och såg solen gå upp över vidderna. Från luften kunde man se de stigar som djuren trampar upp för att inte förstöra gräset de betar. Vi flög ända till Mara-floden, där gnuer och zebror samlas för att så småningom ta sig över till Tanzania och Serengeti. Gnuerna packar sig tätt i jättestora hjordar och till sist blir trycket så stort att de pressas ner i floden. I trängseln blir många ihjältrampade, till krokodilernas stora förtjusning. I en dunge intill flodhästarnas tillhåll stod bord dukade redo för champagnefrukost. På tillbakavägen åkte vi i öppen jeep över savannen, genom hjordar av gnuer och zebror, lyssnade till Totos Africa och rös av lycka. Känslan av frihet och tacksamhet över att ha fått uppleva detta är svår att beskriva. Det föll mer än en tår på kinderna. Den som inte njöt fullt så mycket just då var Jesper, som hade fått feber av ren trötthet.

Efter ballongfärden besökte vi en masaiby och hövdingens son berättade om hur det är att leva som masai. Unga pojkar lever ett tag utanför byn för att lära sig att bli krigare och män. När de fullärda återkommer, läkta efter omskärelsen, hålls en välkomstfest med sång och dans som vi fick se prov på. Kvinnorna sjöng sånger för oss och vi fick även besöka ett masaihus. De nygifta kvinnorna bygger husen av grenar och kodynga. Det tar ca fyra månader att färdigställa och under tiden bor hon hemma hos svärmor eller, om hon inte är första frun, hemma hos fru 1. Masaierna praktiserar månggifte och mannen betalar med boskap för sina fruar. När första frun inte orkar med hushållsarbetet eller bördan med att föda fler barn och hon anser att mannen har råd med en fru till, väljer hon ut en till honom. En stark och duktig kvinna, 14 år eller äldre, betingar ett högre pris. Hon ska även vara omskuren för att bli gift, vilket enligt kenyansk lag är förbjudet.
Masaierna kan inte odla något på savannen utan lever av det som djuren ger dem, dvs blod, mjölk och kött. Deras kläder och smycken är färgglada och det sägs att ett lejon aldrig ger sig på en masai pga den röda färgen.

Vår önskan om lejon infriades med råge i Masai Mara. Vi fick se lejon göra nya lejon. En ståtlig hanne med fin man. En hona med sina två små ungar gick mellan fordonen. De som hade öppna bilar satt lite mer på spänn än vi i bussarna. Hon visade upp sina ungar för hannen, pappan, för att han skulle acceptera dem som hans. Vilket skådespel. Stora katter är lika underbara som små, bara något mer imponerande.

På kvällen fick vi äta i skift eftersom Jesper febrig låg och sov. Jonas upptäckte då en flodhäst utanför tältet, som var på väg upp för att äta gräs. Vi pratade med en vakt och han kom senare tillbaka och hämtade oss så att vi i ficklampans sken fick se flodhästen när den låg och vilade på flodbädden. Efter det kändes inte den stora spindeln inne i tältet så farlig längre.
Flodhästen är det djur som skördar flest människoliv i Kenya, näst efter malariamyggan. Den har inga svettkörtlar och ligger hela dagen under vatten för att kyla ner sig. På natten när det är svalare går den upp och betar gräs. Vid torka måste den gå långt för att hitta mat och hinner den inte tillbaka till vattnet innan solen steker varmt börjar den koka. Då får den panik och springer ner allt i dess väg. Eftersom torkan drabbar alla måste även masaikvinnorna gå långt för att hämta vatten. De ger sig iväg tidigare än vanligt på morgonen och riskerar då att komma i vägen för flodhästen.

När vi lämnade Masai Mara och styrde mot Nairobi fick en av bussarna problem med bromsarna och vi stannade till vid en bilverkstad. Jeff föreslog att han skulle skaffa Johanna en masai-pojkvän i gänget som befann sig vid verkstaden. Vi skulle kunna få hela 20 kor om vi gifte bort henne. Johanna var inte alls intresserad. Vi grubblade mest på var vi skulle ha alla korna.
I Nairobi besökte vi det som en gång hade varit Karen Blixens hem, som nu är museum, och fick veta lite om det liv hon levde i Kenya. Nu är filmen Mitt Afrika ett måste att se. Det finns även ett museum i Danmark och det passerade vi med tåget på vägen hem. Det blev inget stopp där.
Lunchen intogs på grillrestaurang Carnivore, där vi serverades lamm, kyckling, kalkon, struts, biff, fläsk, kamel och krokodil i olika former. Kamel och krokodil smakade helt ok. Ute på parkeringen tog vi farväl av vår duktige driver Jeff. Johanna sa på skoj att hon skulle återvända till Kenya när hon var vuxen och gifta sig med Jeff. Therese berättade det en stund senare för honom och han ropade: I'll be waiting, I'll be waiting...

En otrolig safarivecka var nu slut och våra kroppar behövde vila. Vi flög från Nairobi till Mombasa och Southern Palm Beach Resort, ett kanonställe med egen strand och Östafrikas största poolanläggning. Stället höll hög klass med flera restauranger, barer, gym, massage, internet, vattensport, pingis, biljard och aktiviteter som aerobic, vattengympa, volleyboll mm. Varje kväll var det någon form av underhållning, men standarden på den var inte av riktigt samma kvalitet som stället. Vi är inte riktigt vana vid att åka charter, att vara på samma ställe och träffa samma människor hela tiden, men kändes bra. Vi umgicks med trevliga människor på ett mysigt ställe. Dagarna spenderade vi slappt vid poolen. Läste böcker, solade, skuggade, badade, skuggade igen...
Vi bokade två dyk med båt på revet. Eftersom det var vårt första dyk på egen hand sedan certifikatet hyrde vi en instruktör som dök tillsammans med oss. Dagen innan hade vi provdyk och genomgång i poolen. Det kändes tryggt. Vi kan dyka. Väl ute på båten blev Johanna och jag sjösjuka. Vi blev varnade innan, men vad skulle vi med sjösjukepiller till? Vi har ju aldrig blivit dåliga förr på sjön. Det var riktigt jobbigt att sitta på båten med tajt dykdräkt, viktbälte och dykväst, redan lite nervös inför själva dykningen och så sjösjuka på det. Men när vi väl hade kommit under vattenytan försvann allt. Vi gick ner väldigt sakta för att undvika öronproblem och njöt sedan av dyken och alla fiskar runt omkring oss. Johannas öron klarade inte tryckutjämningen vid andra dyket utan fick bryta. Jonas satte handen mitt på en sjöborre. Och det blir sjösjukepiller nästa gång någon föreslår det. Superdivers! var instruktörens omdöme om Johanna och Jesper.

Samarbetet mellan chaufförerna var bra och vi har dem, och Therese, att tacka för många av våra upplevelser. Kunskapen om djuren var stor och vi lärde oss mycket. Kenyanerna är glada och trevliga, med glimten i ögat. Polepole (långsamt, ta det lungt) var ett ord vi hörde ofta, kanske inte helt fel till oss stressade nordbor.
Vistelsen i Kenya avslutades på samma ställe som där den började, på Nairobi flygplats. Med den skillnaden att vi slapp stå trötta och gnälliga i visumkön utan kunde lugnt ligga på golvet och slappa i väntan på boarding, här tillsammans med Anita och "jambo"-Lasse från Sala. Det har varit en helt fantastisk resa som vi är mycket nöjda med att ha gjort och vi rekommenderar alla att åka hit och få se djuren i deras rätta miljö.

Bilderna är klickbara för visning i större format.


Hakuna matata

Agneta, Jonas, Johanna och Jesper