Vi blev hämtade strax innan sju på juldagens morgon, för att åka i dimman över bron till Kastrup. Vid incheckningen visade det sig att de inte hade någon kontakt med Paris, så placeringen på planet till Havanna blev inte den mest optimala. Barnen fick sitta nästan längst fram och vi vuxna en bit närmare mitten. Ett annat problem som dök upp var övervikt. Ja, bagaget då alltså. Vi som brukar packa väldigt lätt, runt 40-50 kg, hade nu hela 87 kg med oss. Inte så konstigt kanske med tanke på vad vi hade packat ner till våra kubanska vänner. Det blev till att snabbt göra sig av med 7 kg, det mest pinsamma vi har varit med om på en flygplats. Vi var nästan först med att checka in och hade ett par hundra andra som stod bakom och tittade på. Begagnade damkläder och skor trycktes ner i Kastrups väldigt smala papperskorgar.

I Havanna tog vi en taxi direkt till señor Alvarez, en trevlig man som förmedlade oss vidare till Marias casa i Vedado. Efter lite äggröra och skinka stupade vi i säng. Morgonen därpå blev vi hämtade av samme taxichaufför med flickvän för att åka till Viñales, ett naturskönt område i västra delarna av Kuba. På vägen in mot byn saktade taxichauffören in för att visa oss den finaste utsiktspunkten över Viñales. Jaha, tänkte vi, var det inte mer? Vackrare vyer än så har vi sett på flera andra ställen. Det var faktiskt väldigt vackert. Vi var bara lite trötta och griniga.

Chauffören hade problem med att hitta det förbokade casat, men till sist var vi där, trodde vi. Damerna på Villa Blanca verkade överraskade över att vi dök upp en hel familj och undrade vem som hade bokat rummet åt oss. Vi undrade mest varför det bara fanns ett rum och varför det var i så dåligt skick. Vi gick en runda ner till byns centrum, åt lunch och bokade en vandring till dagen efter. Ingen av oss kände riktigt för stället och ville egentligen bara därifrån. Varför var vi inte i Trinidad istället?

Damerna förväntade sig att vi skulle stanna fyra nätter, så vi hörde oss lite diskret för om buss alternativt taxi till Trinidad redan till dagen efter. När det i stort sett var klart med taxi, efter ett par extra turer till turistbyrån, några telefonsamtal och en avstickare till en gammal farbror som rullade cigarrer i ett skjul, ringde vi till Trinidad för att höra att det var ok att vi kom några dagar tidigare. Det samtalet gav oss förklaringen till alla undringar. Vi bodde på fel casa! Stället vi skulle bo på låg lite längre ner på gatan och damen som hade det casat, Blanquita, var inte nöjd med situationen. Villa Blanca-damerna hade dåligt samvete, men tyckte samtidigt att det var taxichaufförens fel som hade lämnat oss där. Det visade sig senare att det faktiskt var tredje gången som de gjorde så här mot Blanquita. Men det var trevliga damer, med ett engelskt ordförråd som lätt kunde räknas på fingrar och tår, som serverade oss den bästa maten vi fick under hela resan.

Hela familjen vaknade tidigt, vingabrutna på grund av de dåliga sängarna. Inte en natt till i dem! En välbehövlig vandring väntade.
Viñales är ett grönt och bördigt område med Kubas bästa tobaksodlingar. Under vandringen fick vi se hur tobaken växer och torkas, och plantageägaren visade oss även hur man rullar en cigarr. Givetvis köpte vi med oss smakprov. Vår guide i naturreservatet, Sandra, berättade väldigt öppet om Kuba och landets regler. Vi fick även en biologilektion om olika kubanska växter, däribland turistträdet, som egentligen heter något helt annat. Smeknamnet har det fått eftersom trädets stam blir röd när det utsätts för mycket sol, med flagnande bark som följd...

Tillbaka hos damerna för lunch och därefter en efterlängtad avfärd mot Trinidad. Det tog ett tag att få in allt bagage i taxin, men efter en hel del pusslande och lite våld så gick det till slut. Efter två timmars färd närmade vi oss Havanna och insåg då att köra själv med hyrbil hade varit svårt. Skyltningen är nämligen minimal. Trots det kände vi igen vägen lite väl bra och förstod att något var i görningen. Ett kort stopp vid Centralstationen och vips så hade vi "ny" bil och chaufför och var på väg mot Trinidad på allvar. Körningen Viñales-Trinidad tar cirka sex timmar och för att slippa köra hela vägen dit och sedan med tom bil tillbaka till Viñales ville vår första chaufför köpa sig fri från de sista fyra timmarna, och chaufför nummer två blev lycklig som slapp köra tom till Trinidad. Fullt förståeligt för båda chaufförerna men en chansning för oss med tanke på bilarnas skick. Resan genomfördes dock utan missöden och vid halvnio-tiden blev det stort pusskalas med presentutdelning på Hostal El Moro. Så kul det var att träffa alla igen! Kocken var där och lagade mat och under middagen dök även mormor upp. Som nybliven pensionär hade hon det lugnt och skönt, men när vi nu var i Trinidad skulle hon minsann ta hand om oss. Efter genomgång av foton med mera somnade vi som stockar i sköna sängar på "våra" rum.

Efter en härlig frukost med mormor, vår egen frukostvärdinna, var det dags för en promenad i stan. Det man som turist vanligen ser av Trinidad är den gamla delen, som finns med på Unescos världsarvslista. Denna gången vidgade vi våra vyer något och promenerade en bra bit utanför det gamla. Uppe på berget är utsikten över stan fantastisk och borta vid horisonten, på stranden 14 kilometer bort, syntes Hotel Ancons speciella siluett. Av de två veckor vi var i Trinidad spenderades mest tid på den fantastiska stranden. De första dagarna var lite molniga, vilket var mycket bra för oss blekansikten. I Trinidads sol och hetta är det svårt att undvika att bränna sig, något som vi faktiskt klarade bra allihop.

En nyhet var turistbussarna som körde mellan stan och stranden. Dubbeldäckaren tog en hel evighet att åka jämfört med minibussarna, men var i gengäld fläktande skön på övre däck. Det gällde bara att väja för alla kablar när bussen körde sicksack genom stans trånga gator. För oss brukar det löna sig att ta taxi istället för buss när vi ska åka någonstans, men inte i Trinidad. Här betalar man 2 dollarpesos per person med taxi till stranden, med buss hälften. En sparad dollarpeso per person gånger fyra, två gånger om dagen i två veckor blir till slut en summa användbar till roligare saker. Sista dagen vi skulle ta bussen till stranden var priset det dubbla, förmodligen för att taxi fick för lite att göra. Så var det med den servicen. Marknadsekonomi, vad är det?

En kväll, efter snack och några drinkar med vit rom som bas på verandan, drog vi vuxna ut på stan. Intill kyrkan är det varje kväll livemusik och salsadans mitt i "trappan", där vi praktiserade några hastigt inövade salsasteg, typ grundstegen framåt bakåt. Resultatet var väl sådär, stämningen och atmosfären desto bättre. Någon kväll senare var det barnens tur, då de gick på diskotek tillsammans med kusinerna.
Nyårsafton, en stor helg på Kuba, firades med hela familjen, det vill säga halva släkten. Kubanerna äter då helstekt gris, ris blandat med svarta bönor och diverse tillbehör som grönsaker, något kokt potatisliknande och nudelröra. Måltiden intas normalt vid midnatt, efter tv-komedin som alla ser på, men med turister närvarande anpassades tiden efter oss och åt vi redan vid niotiden. Vid tolvslaget skålades det i champagne, som vi tungt släpat med från Sverige. Kvällens behållning var morfar som showade och dansade salsa. Under hela nyårshelgen tar sig kubanerna runt och hälsar på släkt och vänner och önskar dem gott nytt år. Ett litet glas rom här, en öl där, sen vidare in till grannen...

Efter nyårshelgen var det dags för dykning. Vi hörde oss för på dykcentrat men de hade ingen möjlighet att ta emot oss. Deras båtar var sönder och på Kuba är det inte en snabb sak med reservdelar eller att fixa fram något som en ny båt. När vi beklagade oss hemma hos familjen sa vår värd, en fixare utöver det vanliga: jamen, jag har en kompis... Kontakter är a och o på Kuba.
Det bokades in dykning, illegal sådan, för hela familjen redan till dagen efter. Tyvärr blev jag magsjuk på natten och det blev därför bara Jonas och Jesper som dök. Johanna stannade lojalt hemma med sin dykpartner. Det var mycket hysch-hysch med tuber och kompressor i ett hemligt skjul och en taxichaufför som körde runt och spanade efter polisen. Dykning kan vara riktigt spännande ibland...
I två dagar fick jag stanna hemma när de andra slappade på beachen och shoppade i stan. När rastlösheten slog till och det inte längre var roligt att ligga inomhus roade jag mig med att, liggande på takterrassen, fotografera rovfåglar underifrån.

Två dagar senare blev det dyka av för hela familjen. Den ordinarie taxichauffören hade ingen möjlighet att köra oss, så det fick bli svarttaxi istället. Färden gick inte på den vanliga vägen för där fanns det poliser. Det blev istället en tur genom fårhagar och den inofficiella soptippen, där byggavfall dumpas på (o)lämpligt ställe längs med vägen. Killen som körde berättade stolt om sin ganska nya bil, bara 25 år gammal. Han visade även glatt upp sin hög med böteslappar som han fått för att olagligt ha kört turister. Bötesbeloppet motsvarar ungefär en kubansk årslön. Tur för honom att han får betalt i dollarpesos och inte i kubapesos.
Kvaliteten på dykutrustningen var helt ok, kvantiteten lite sämre. Vi fick dyka två och två eftersom det inte fanns fler västar. Men vad gjorde det när vi satt i solen under tiden de andra dök. I vattnet var det 27° varmt och vi dök med bara badkläder och t-shirt på. Vilken känsla att dyka utan våtdräkt, luva, handskar och stövlar. Vi simmade ca 50 meter ut från korallstranden och gick sedan ned till 12 meters djup. Ett lugnt och behagligt dyk med fina koraller och fiskar. Uppe på stranden satt Pedro och vaktade sakerna, höll utkik efter polisen och snorklade efter skal med inneboende delikatesser.

På Kuba är umgänget med familjen viktig och efter denna resan har vi nu en ännu större kubansk familj att hälsa på, med alla syskon, syskonbarn, far- och morföräldrar och kusiner. Här en bild av familjen på middag hemma hos farmor i gamla Trinidad.
Två veckor går fort och det var dags att åka tillbaka till Havanna. Vi unnade oss lyxen att åka med en ny, luftkonditionerad van med separata fåtöljer. Efter en natt i Marias mindre bekväma sängar spenderade vi dagen med souvenirshopping på marknaden i Gamla Havanna och ett besök på varuhuset Plaza Carlos III. Tillbaka hos Maria satt vi i godan ro och spelade uno på terrassen. Den förbokade taxin dök upp tidigare än bestämt. Chauffören ville undvika trafikproblem och tur var väl det. Flyginformationen vi fått vid bokningen visade nämligen sommartid och vi anlände nästan en timme senare än vad vi borde till flygplatsen.

Resan hem gick bra, men väl framme på Kastrup ropades Jonas namn upp i högtalaren. Hans bagage, med bland annat två lådor Cohiba, blev kvar i Paris. Men den som väntar på något gott, får i det här fallet förmodligen vänta mycket, mycket länge. Efter två veckor dök bagaget äntligen upp, efter att ha fastnat i tullen i Havanna och inte i Paris, utan cigarrer och diverse andra prylar som förmodligen är högvaluta och enkla att smuggla ut från flygplatsen. Det smärtar lite att cigarrerna var borta, men vi lever på hoppet.

Det finns något som har följt oss genom hela resan, något som vi inte är riktigt vana vid. Resan sammanfattad med ett enda ord blir... bagage.

Bilderna är klickbara för visning i större format.

Hasta luego
Agneta, Jonas, Johanna och Jesper