Första dagen på det nya året, efter en mycket trevlig nyårsfest, blev vi skjutsade till Kastrup. Avresa till Dubai och efter en mellanlandning med 4,5 timmes väntan lyfte vi sedan mot Kuala Lumpur. Vi landade i KL dagen efter på eftermiddagen lokal tid och efter väldigt lite sömn på planet somnade jag gott i taxin på väg till hotellet. Vad är det som gör att jag sover så gott i bilar?

Vi checkade in på Best Western Dua Sentral och för att inte däcka helt blev det en dusch och sedan en taxi till shoppingkvarteren och Pavilion. Vilken fantastisk stad KL är att shoppa i! Om jag någonsin känner för att spendera en rejäl summa pengar på shopping så är det hit jag kommer att åka.

Vi vaknade tidigt dagen efter och kunde inte somna om, så vi bestämde oss för sightseeing i det något mulna vädret. Vi promenerade (inte närmsta vägen) till Monorailen och började vid KL Tower. Utsikten över stan uppe i tornet var fantastisk. Men oladdat batteri i kameran blir det inte många bilder att visa.
På Central Market testade vi fotpeeling med hjälp av hungriga fiskar och jag skrattade så att tårarna rann! Det kittlade något kopiöst när fiskarna glupskt dök på fötterna och började suga i sig gammal hud. Chinatown var något av en besvikelse. Det liknade mest en knallemarknad med försäljning av kopior av allt mellan himmel och jord. Vi hittade en lucka mellan stånden och i en smal gång mellan husen var det marknad med färskvaror, frukt och grönt. Vi noterade att den gamla damen som stod och styckade kött saknade ett par fingrar. Solen tittade fram efter lunch så vi tog oss tillbaka till hotellet. Efter någon timme vid poolen dök det upp mörka moln och helt plötsligt spöregnade det. Inget att göra åt det, så på med kläderna igen för en tur till KLCC och shoppingcentert Suria i Petronas tower.

Följande dag åkte vi till FRIM och Batu Caves. FRIM, Forest Research Institute Malaysia, är ett forskningscenter med utbildning och föreläsningar av olika slag. Det är ett fantastiskt naturområde med vandringsleder mm dit även allmänheten är välkommen. Vårt mål var Canobe walk, en vandring med ganska kraftig stigning som sög rejält i benen. En kort sträcka består av hängbroar mellan träden 30 m ovanför marken. Hängbroarna var en häftig upplevelse, tyckte jag. Något jobbigare för Jonas, som har stor respekt för höjder. Turen gjorde oss dyngsvettiga. Efter ett snabbt ombyte på parkeringen åkte vi vidare till Batu Caves.

Går man 271 ganska branta trappsteg uppför berget i Batu hamnar man en i gigantisk grotta. Det storslagna med platsen är själva grottan och bara det hade räckt som utflyktsmål. Nu är det även en viktig religiös plats för hinduer och med det följer tempel, groteska statyer på gudar, krimskrams i souvenirbutiker, stånd och diverse matställen på området. Våra sista dagar i KL var helgdagar och en stor hinduisk högtid, så när vi besökte stället pågick förberedelser inför detta. Fem miljoner människor förväntades besöka grottan och vår chaufför tyckte att vi skulle ta oss dit då för att se paraden. Halva Sveriges befolkning i en grotta under två dagar. Tror inte det...

På hemvägen gjorde vi ett snabbt stopp vid en busstation för att köpa biljetter med Transnasional till Pangkor, som enligt vår väldigt informativa taxichaufför var bästa valet när det gällde bussbolag.

En liten tupplur och sedan avresa med shuttlen till ytterligare ett shoppingcenter, denna gången Mid Valley Megamall/The Gardens Mall. Jonas köpte sandaler i en Clarks-butik. Hans älskade gamla Clarks hade verkligen sett sina bästa dagar och eftersom han inte gillar att ekipera sig och det inte finns någon Clarks-butik hemmavid, så blir det ju aldrig några nya. Nu slipper jag äntligen se de gamla och höra den eviga visan om att han behöver nya sandaler!

Jag kände mig lite konstig innan avresan mot Pangkor Island, men efter en lätt omfördelning av frukosten i magen kändes det ok igen. Bussresan till Lumut tog knappt fem timmar och från busstationen var det bara fem minuters gångväg till hamnen. På vägen dit blev vi haffade av en hotellbokare som påstod att vi var tvungna att boka ett hotell innan vi tog båten. Jaja, tänkte vi. Med visst tålamod från vår sida förklarade vi om och om igen att vi bara tänkte köpa båtbiljetter, ingenting annat. Lite spänning vill vi ha. Till sist gav hon sig och gick sin väg.

Efter 45 minuters båtfärd var vi framme på Pangkor Island. Vi hoppade in i en av de rosa bussarna, taxibilarna som kör på öns enda väg och som inte ska förväxlas med de stora rosa bussarna som kör helt andra sträckor. Siktet var inställt på att hitta boende i bukten Teluk Nipah. På tredje försöket och ett litet steg upp i pris hamnade vi rätt på Anjungan Beach Resort & Spa. Något spa hittade vi aldrig, men väl en elegant pool i form av en malaysisk fiskebåt där fören på eftermiddagen förvandlades till en bubbelpool. Längs bukten fanns små restauranger, ett par turistbutiker och små supermarkets i modell lokal med garageport både på strand- och landsidan. Tog man sig upp i tvärgatorna på landsidan fanns flera små hotell och restauranger. Ett av hotellen hade tvättservices till en billig peng, vilket uppskattades.

Första natten fick jag feber och drabbades av en lätt besvärande turistmage. Då var jag tacksam att vi hade valt ett hotell med pool, parasollskugga och närhet till toalett. Jag, som undviker parasoller i det längsta, fick i tre dagar snällt acceptera att ligga under ett. Det mest spännande under dessa dagarna var att iakta aporna som blixtsnabbt ryckte åt sig plastkassar med mat och norpade annat som man ställt ifrån sig. Apaor ska vara söta och charmiga, men så är inte alltid fallet. De visar aggressivt sina tänder och är ganska skrämmande. Med viss erfarenhet från tidigare resor och stänkte vi vatten och gjorde själv väsande utfall mot dem, så oss höll de sig undan. Fast lite kul var det ändå med alla snopna miner när de helt plötsligt insåg att de var utan matsäck.

Redan första kvällen hittade vi vår favoritrestaurang på ön, Daddy's café på Coral beach, endast fem minuters promenad från vårt hotell. Där kunde vi sitta i sanden och äta god mat, dricka paraplydrinkar och annat gott både till lunch och middag och se solen gå ner mellan Mentagor Island och Coral Island. Det enda som var ett litet minus var den långsamma serveringen. Övriga måltider blev det take away tvärs över gatan från hotellet. Enkel och god mat, billig som bara den.

Resplanen var från början att efter fem dagar på Pangkor Island ta oss vidare till Langkawi. Eftersom jag var sjuk i tre dagar och vi ännu inte hade varit på stranden bestämde vi oss för att stanna kvar på Pangkor. Det kändes stressigt att ge sig iväg utan att ha fått uppleva ön på riktigt.

En av dagarna åkte vi på rundtur i en rosa taxibuss längs med öns enda väg. Chauffören var trevlig och pratade förståelig engelska, vilket inte alla i Malaysia gör. Första stoppet var vid ett kinesiskt tempel i slutet av Coral Beach, vilket vi hade sett lysa från Daddy's. Det såg fruktansvärt ut på nära håll. En lekplats med Disney-figurer vid markplan och uppbyggt mot klipporna så att det mest liknade Mattisborgen i Ronja Rövardotter. Uppe på "borgen" fanns en servering, några kinesiska statyer och kar för rökelse. Tempel...? Vi tog inte ens några foto på det för det var så fult.
På norrsidan av ön fanns ett par resort, i övrigt regnskog. När turen vände söderut blev det en kraftig stigning på serpentinväg. Varningsskyltarna längs vägen uppmanade till användning av låg växel och tutning i kurvorna. Det var rätt tajt på sina ställen, så att köra på fel sida av vägen var nödvändigt. Snabbt nere igen och med varma bromsar stannade vi till vid ett varv där de byggde stora fiskebåtar i trä på gammalt vis. Handkraft och mindre elektriska verktyg var det som gällde och timret hissades upp i kedjor med hjälp av taljor. Nästa stopp var på en fiskfabrik, där det rensades och torkades, smaksattes och förpackades. Torkad fisk som snacks är stort i Malaysia och vi testade räkchips och sataychips i butiken. Helt okej, faktiskt. Därefter ett museum som visade enstaka prylar och bilder från Malaysias brokiga historia. Inte mycket att se.

Vidare till ytterligare ett kinesiskt tempel, ett som faktiskt såg riktigt ut. I en damm med rätt stora karpar, eller vad det nu var, fanns tre rejäla gammelkarpar med en längd på minst 150 cm. De var det mest imponerande med det stoppet. Som det säkert har framgått så är vi inte så imponerade av prålbyggnader, och framför allt inte religös hysteri, utan uppskattar mest av allt naturens under.
Efter ett snabbt stopp i Pangkor Town för ett bankomatbesök och information på turistbyrån åkte vi vidare till sista stoppet som var en delvis återuppbyggnad av ett portugisiskt fort från slutet av 1600-talet. Ut på vägen igen längs med sydkusten och vidare till västsidan och hotellet. Turen var alldeles lagom två timmar lång.

Vi hade läst någonstans att man vid lågvatten kunde gå ut till Coral Island, Utan hundra koll på hur lågvattnet förhåller sig till månen kunde vi räkna ut att det i alla fall var lägst nivå på morgonen. Utrustade med en plastkasse med solkräm, en vattenflaska och lite pengar och med var sin uppsättning av sarong, mask, snorkel och fenor gick vi i badkläder barfota till receptionen och frågade var bästa stället att gå över fanns. Receptionisten såg helt förskräckt ut och sa att vi var tvungna att åka båt dit. Ingen hjälp därifrån, så då fick vi väl försöka själv. Ett par meter ut i vattnet insåg vi att gå inte var aktuellt. Det var bara att ta på snorkelutrustningen, knyta sarongen runt midjan och börja simma. Det såg inte särskilt långt ut, kanske ett par hundra meter, men var längre än vi trodde. Det är dessutom en annan sak att simma i öppet hav jämfört med ett simborgarmärke i bassäng. Med fenor på var avståndet inget problem. Värre var det med alla små djur som strax innan vi nådde Coral Island bet oss både här och där. Då sprattlade fenorna i alla möjliga riktningar. De skulle föra oss framåt så fort som möjligt samtidigt som vi skulle klia bort alla odjuren som bet oss.

Framme på ön fick vi stor tumme upp av den något förvånade båtföraren. Har ni simmat hit? Efter en liten paus på stranden blev vi hänvisade av damen i den lilla serveringen att gå en smal stig över ön för att komma till snorkelstället. Kunde hon inte istället ha berättat att vi kunde simma ett femtiotal meter runt klipporna för att komma dit? Då hade vi sluppit riskera våra liv under en brant barfotapromenad bland hala rötter. Men vi har förstått att simma är inget man gärna gör i Malaysia. Eller går, för den delen... Sikten var otroligt dålig och fiskarna inte särskilt många, så snorklingen var ingen höjdare. Vi simmade hem igen. På kvällen frågade vi en av servitörerna på Daddy's cafe om avståndet och enligt honom var det 700-800m ut dit. Lite tveksamma är vi till det, men kanske en 600m, så det blev en hyfsad motionsrunda i alla fall.
Det såg ut som att solen skulle titta fram, så vi förberedde oss för en eftermiddag på stranden. Innan vi hann ut igen började det spöregna. Jag har aldrig sett så mycket regn som i Malaysia. Och vilka åskväder sen! Första natten på Anjungan satte jag mig rakt upp i sängen och blev faktiskt rädd. Och nöjd över att jag just då inte bodde i en enkel bungalow.

Hotellet var fullbokat en av dagarna, så vi fick ge oss ut för att hitta nytt boende. Vi haffade en rosa buss för en snabb färd till "lyxstället" på ön, men när vi väl kom dit kändes det inte som ett ställe för oss. Det var så stort och opersonligt, såg slitet ut och den omtalade privata stranden gick inte att ligga på. Långgrunt och vått. Stället levde inte upp till det dubbla priset. På stranden "hemmavid" fanns enkla bungalows som vi utan problem kunde bo i någon natt eller två, men Anjungan fick en avbokning så det blev ett standardrum där istället.

Ännu en dag med störtregn! Hela dagen... Temperaturen låg varje dag runt 30 grader, 25 på natten, riktigt skönt och inget att klaga över, men det är trots allt solen vi var här för. Det blev spel under parasollen så länge det gick, men för att rädda plattan kändes det säkrare på balkongen. När man befinner sig på en liten ö där all sightseeing redan är avklarad och vädret inte lämpar sig för strand- eller poolaktiviteter kan det bli lite långtråkigt, men är det något vi ibland behöver så är det lugn och ro. Det blev till att spela spel, läsa böcker, skriva resedagbok. Ännu en morgon med regn, men sedan blev det en hyfsad halvmulen dag. Vi låg vid poolen hela dagen och brände oss givetvis. På det följde ett par dagar med fint väder.

Tidigt på morgonen checkade vi ut från Anjungan, tog båten till Lumut och sedan bussen tillbaka till KL. Denna gången åkte vi med ett annat bussbolag, Arwana. Biljetten kostade lika mycket som när vi åkte med Transnasional, men hade förstaklass-säten i hela bussen. Så bekvämt det var. Resan tog drygt fyra timmar och väldigt nöjda checkade vi in på Best Western Dua Sentral igen. Vi fick nämligen sviten... Rätt ut i hetluften igen. Starhill Gallery, det lyxigaste varuhus vi har sett. För att nämna ett exempel så har de mest exklusiva klockmärkena egna butiker, inte som på de andra varuhusen på sin höjd en liten monter i de finare klockaffärerna. Där shoppar de stenrika araberna...

En dag var Jonas på företagets kontor i KL och jobbade och jag gav mig ut på stan själv. Det blev shuttlen till KLCC, där jag köpte ett par sandaler. Sedan blev det Monorailen till Chinatown för att köpa tyg. Köpte till fyra klänningar. Passade även på att mata fiskarna med mina fötter igen. Det badet gjorde underverk för mina trötta promenadfötter. Tillbaka på hotellet igen för att lämna av kassar och möta upp Jonas. Vi tog Monorailen till Imbi för ett besök på Malaysias största shoppingcenter, Berjaya Times Square. Vilken besvikelse! Stort var det, men i mina ögon fyllt av billigt skräp. Vi gick därifrån och satte oss på en uteservering med var sitt glas rött vin. Vi gick sedan tillbaka till varuhuset, då jag i farten lyckades köpa ett par sandaler, för att bli hämtade av Jonas kollega Åke och hans fru Anna-Lena. De tog oss till en jättemysig restaurang en bit utanför centrum. Riktigt fin mat och ett ställe som jag verkligen uppskattade för sin fina och harmoniska inredning. Och lite rökelse är aldrig fel...
Sista dagen i KL och på schemat stod klockköp. Vi tog oss till Mid Valley, det varuhus vi tyckte bäst om. Inköpen avklarades snabbare än väntat och efter en långlunch på TGI Fridays bar det iväg med Komutern till Chinatown, där vi besökte Peter Hoe, en inredningsbutik med fik. Vi gick en kvarts halvlugn promenad tillbaka till hotellet. Det man hela tiden får höra i KL är att det inte går att promenera. Man måste ta taxi, eller i bästa fall ta Monorailen. Men efter några dagar i stan upptäcker man att det egentligen inte är så långa sträckor det gäller. Det handlar mest om att lokalbefolkningen inte vill gå. Eller simma för den delen.
Det blev en lång dag med flera timmar att slå ihjäl i hotellobbyn och på flygplatserna. Men att resa med flygresan uppdelad i två olika turer gjorde att kroppen mådde bättre än efter en långflygning.br> Bilderna är klickbara för visning i större format.

Det känns som att det någon gång i framtiden blir en retur till Malaysia.
Agneta och Jonas