Vi tog en taxi från flygplatsen till Golden Star Beach Hotel i Negombo, bokat och betalt hemifrån. Receptionisten gav oss beskedet att det inte fanns någon bokning i vårt namn. Efter mycket letande och telefonsamtal till bokningsfirman visade det sig att vi hade hamnat i högen med inhemska hotellgäster, eftersom bokningsfirman på nätet var indisk.
Negombo är väldigt exploaterat med mycket turister och många hotell. Vårt hotells strandremsa hölls ren, men utanför den var det skräpigt. En dag gick vi på strandpromenad och tog ett dopp en bit ifrån hotellet. Det stank något fruktansvärt på stranden och vi förstod varför när vi hittade den döda grisen med hopbundna ben i närheten av fiskarfolkets hyddor. Efter det höll vi oss vid hotellet. Vi tog en tur ut på havet med en katamaran, snorklade och blev bitna av småkryp i vattnet.

Efter tre nätter i Negombo var det dags att åka till Kandy. Vi tog en lokalbuss till Colombo, Sri Lankas huvudstad, för att därefter åka vidare med tåg. På järnvägsstationen gav en man oss lite tips om hur vi skulle göra när tåget kom in på stationen. Vi bjöd honom på fika, men när han förstod att vi redan hade ordnat med vår resa och chaufför så tackade han för sig och gick. Tipset han gav oss var att snabbt ta oss ombord på tåget, för att inte bli utan sittplats. Lättare sagt än gjort med två barn och stora ryggsäckar. Vi var ju rädda att vi skulle trampa ner de något kortare och spädare lankeserna. När tåget sedan rullade in på stationen blev det kaosartad rusning. En dövstum man tog tag i Jonas, sprang på tåget och fixade platser till oss alla fyra. För det fick han ett bidrag till sin skola för dövstumma och vi var alla nöjda över resultatet. Tåget körde sakta, sakta genom underbar natur som skiftade från storstad till djungel, till skog. Överallt på sluttningar fanns teodlingar, lummiga och välansade. Mycket folk och avsaknad av ventilering gjorde att det snabbt blev väldigt varmt.
Det är svårt att på egen hand ta sig runt på Sri Lanka. Man anlitar istället en chaufför med bil eller minibuss det antal dagar man önskar. Mycket praktiskt för ett sällskap. På hotellen finns speciella rum och mat till chaufförerna, så det innebär inget bekymmer eller extrakostnad. Vi hämtades upp av vår förträfflige chaufför Herath på järnvägsstationen i Kandy. Staden, som är den gamla huvudstaden, ligger 500 möh i en gryta mellan bergen och har ett svalare klimat än kusten. Mitt i staden finns en konstgjord sjö. Staden ansågs ointaglig och stod emot invasioner i 300 år, när resten av Sri Lanka styrdes av holländare och portugiser. År 1815 fick de dock ge sig mot britterna.
När vi berättade för Herath att vi inte hade bokat något rum såg han lite bekymrad ut. Det var nämligen landskamp i cricket mellan Sri Lanka och Australien, något som är mycket stort där. 3000 ditresta australiensare hade intagit hotellen. Vi fick rum på Oruthota Chaletsi utanför Kandy, en campingstuga med luftspringa mellan vägg och tak. Myggnät fanns och behövdes.

Vi spenderade några dagar i Kandy och gjorde utflykter i trakten. Vi besökte elefantbarnhemmet Pinnewala Elephant Orphanage, klappade elefanter och fick se på när de små matades med nappflaska. Sju flaskor gick åt till varje unge vid varje mål. Inne i elefantparken träffade vi på ett brudpar. De var där för att gå tre (?) varv under och runt en elefant, något som sägs ge tur. Flera gånger om dagen vandrade elefanterna från barnhemmet till floden för att bada och svalka sig. Barn på väg hem från skolan korsade floden rakt genom hjorden. Det gällde att skötarna höll koll, för helt plötsligt försökte två elefanter rymma.
På hemvägen besökte vi en örtträdgård. Med föreställning om att det skulle vara örter i små krukor tyckte barnen att det lät urtråkigt. Istället blev det en uppskattad guidad tur i djungeln, där vi fick gissa vilka växter och örter vi träffade på. Bland annat var det kamomilla och kanella, som guiden lärt sig säga. Kokaplantan var nog mest intressant. Världens åskväder bröt ut och regnet fullkomligt forsade ner. Vi borde nog varit riktigt rädda där vi satt under ett plåttak, men det var rätt häftigt när taket skallrade av åskknallarna. Vi köpte citronella, deras dundermedel mot myggbett. Det hade vi behov av under resan. På kvällen blev det Kandydans, traditionell dans med trummor och akrobatik. Föreställningen avslutades med eldslukare som även gick på glödande kol, något som Jesper tyckte var otroligt spännande.

Dagen efter var det dags för sightseeing i Kandy. Vi började med ett besök i Sri Dalada Maligawa, Tandens tempel. Där förvaras Sri Lankas viktigaste relik, Buddhas tand. Folk vallfärdar dit för ett besök. Tanden sägs ligga i ett skrin, som ligger i ett skrin, som ligger i... Ibland öppnas de yttre skrinen, så att man kan få se det allra innersta, men aldrig själva tanden. Tror nog inte att det finns någon tand i skrinet, faktiskt... Historien om Buddhas liv var dock intressant.

Vi tog oss vidare till en batikfabrik och vilket hantverk det är! Det är inte förrän man ser det som man inser hur mycket arbete det ligger bakom. Först målas mönstret på ett bomullstyg och flytande stearin fylls i de fält som inte ska färgas in, där färgen ska vara ljus. Tyget färgas och kokas sedan för att stearinet ska smälta. Hela proceduren upprepas om och om igen, från den ljusaste färgen till den mörkaste. Jesper charmade flickorna i fabriken och fick ett verktyg som används till den smälta stearinen.
I en sidenaffär provade vi flickor saris och fick var sitt kastmärke fastklistrat i pannan. Biträdena tyckte att vi skulle köpa var sin sari att ha hemma som festkläder. Vi var lite skeptiska till idén och avböjde. Vi fortsatte till en juvelfabrik, där vi fick se hur det går till vid brytning av ädelstenar. Lankeserna är duktiga på ädelstenar och smycketillverkning. Tillbaka på hotellet var det dags igen för bröllop.

Vi lämnade Kandy för vårt nästa mål, Sri Pada, eller Adam's Peak som det också kallas. Nu efteråt kan det kallas allt från resans utmaning till dess mardröm. Vi vandrade nämligen sju kilometer upp till toppen av ett 2243 meter högt berg. Det låter kanske inte så farligt, men det rörde sig om mer än 5000 trappsteg av varierande höjd och det mitt i natten. Platsen är helig för fyra religioner och alla buddister ska tre gånger i sitt liv besöka templet på toppen. Folk i alla åldrar vandrar och det finns viloplatser med sovsalar och matställen längs med vägen.
Efter i stort sett ingen sömn alls steg vi upp halv två på natten. För vuxna ben var en del trappsteg väldigt höga och det var riktigt, riktigt jobbigt att gå uppför. För Jespers små ben var de jättehöga och han fick klättra upp för en del av dem. Han surade lite, men inte på grund av trappstegen utan för att han tyckte att vi gick för sakta. På vägen upp välsignades vi av munkar. Tur var ju det, för annars hade något hemskt kunnat hända. Det räckte så väl med Johannas maginfluensa. Hon spydde ca tjugo gånger på vägen upp, men vägrade bryta. Det här var en familjesak och då skulle vi göra det tillsammans. Vilken hjälte! Tanken på att avbryta det hela för att hon skulle få vila var annars mycket frestande...
Uppe på tempelområdet, klockan sex på morgonen, träffade vi ett franskt par som erbjöd Johanna "stoppa-kräk"-piller, något som hon gärna tog emot. Det slutade tvärt och hon somnade på golvet mellan alla ben. En kvart senare väckte vi henne igen. Soluppgången var fantastisk och det var underbart att se omgivningen i dagsljus. Vi befann nu oss ovanför molnen och runt omkring fanns teodlingar och vattenfall. Vi hade gått hela natten och allt utanför den lätt lysrörsupplysta trappan hade varit kolsvart. Utan en aning om var vi hade befunnit oss på sträckan och hur långt det var kvar så var svaret alltid två kilometer, oavsett vem vi än frågade. Det var de längsta och jobbigaste två kilometer vi någonsin har varit med om. Och är man då dessutom lite baktung, får man den värsta träningsvärk man kan tänka sig. Precis hela kroppen var öm i flera dagar efteråt. Men utsikten var helt klart värd alla plågor.
När vi skulle gå ner igen upptäckte vi att det var otroligt svårt. Benen var så ömma och den första branta biten, där det var trångt och mycket folk, fick vi hålla oss i ledstången. Det kom några tosingar springande förbi oss och efter att ha prövat det så insåg vi att belastningen på kroppen blev mycket mindre. Det slutade med att även vi sprang två och två hela vägen ner.

Efter en välförtjänt frukost gav vi oss iväg igen, nu till Nuwara Eliya. Där är det så svalt på nätterna att morgondagg bildas, vilket gör odling möjligt. Nuwara Eliya var engelsmännens favoritställe på Sri Lanka. Här kunde de sitta i svalkan på verandan och beundra sina rosor. I området finns många textilfabriker och vi hade planerat att köpa en del märkeskläder när vi var där. Men så värst mycket blev det inte med det. Jonas och Jesper tyckte inte om att herrkläderna hade damknäppning. Istället köpte vi Arrack, lokal sprit med smak av arrack. Gott? Näe. Vi spenderade natten på Single Tree Hotel. Maginfluensan flyttades över till mig, så särskilt trevlig blev inte den natten.

Efter en bilresa genom kaktusöken lämnade Herath oss på Kabalana Beach Hotel i Ahangama utanför Galle, ett fint ställe med pool och en trädgård med frigående hönor, kaniner, hundar, ankor, ödlor, eldflugor och mängder med sandloppor. Stranden nedanför var som ett paradis för surfare. Höga vågor med väldigt kraftiga strömmar. Barnen fick därför inte bada utan förälder närvarande. På strandremsan utanför hotellområdet bodde fattiga fiskare och det var lite jobbigt att de stod och tiggde vid staketet. Deras fisketeknik var dock superb. De satt på fiskestyltor och spetsade de fiskar som kom nära. De stod även vid strandkanten och slängde ut nät, för att på så vis fånga fisk.

Vi gjorde en utflykt med taxi till Galle. Första stoppet var en sköldpaddsuppfödning och vi fick se sköldpaddor i olika åldrar. Intressant, men lite väl kommersiellt. Därefter tänkte vi shoppa. Helt värdelöst. Det fanns inget vi ville ha, så vi åkte vidare till ett museum med en massa gamla saker från världens alla hörn. Inget som imponerade, det heller. Det gamla portugisiska fortet passade oss bättre. Vi bad chauffören att vänta vid parkeringen så att vi kunde mötas där efter vårt varv runt muren. Vi började gå och hamnade ganska snart i ett fruktansvärt regnoväder. Som tur var gjorde inte chauffören som vi sa, utan hämtade upp fyra dränkta turister halvvägs runt muren. Vilken misslyckad utflykt! Det blev till att åka hem till hotellet igen, med glasspaus på vägen. Vi stannade några dagar på stället och tog det lugnt. Vi solade, badade och smörjde in alla bett från sandlopporna. Tro det eller ej, men innan vi hann lämna stället så var det dags igen för ett bröllop. Det var bröllop överallt vi kom...

Planen var att ta tåget från Galle tillbaka till Negombo, men istället blev det bil och chaufför. Mycket enklare, snabbare och på det viset kunde vi också åka inom ett stort varuhus i Colombo. Utbudet där var mer likt det vi har här hemma och till bra priser. Tillbaka i Negombo checkade vi in på samma hotell och rum som tidigare. Vi stannade en natt och sedan bar det av hemåt.

Några reflektioner från resan. Precis efter vår resa skulle det hållas val och det var en del oroligheter i landet. Alla valkampanjer bevakades och det fanns poliskontroller vid alla infarter till städer och byar. De tamilska tigrarna är inte att leka med.
Det var svårt att få lokala maträtter på restaurangerna. Tillagningstiden är lång och med ständigt återkommande strömavbrott var det enklare att servera mer turistig mat.
Folket var ibland riktigt otrevliga mot Jesper, blond som han är. De tog honom i håret, pekade och skrattade och vi upplevde det som väldigt ohyfsat att bete sig så mot ett barn. Det är något som vi tidigare bara har upplevt i Kina. Män och kvinnor behandlas väldigt olika och det hände mer än en gång att jag blev riktigt arg, trots att jag visste om att det var så. Jonas blev tilltalad och jag behandlades som luft. I stort sett så såg vi bara män vart vi än kom.
Sri Lanka är väldigt vackert med en fantastisk natur och gammal kultur, väl värt ett besök. Men med tanke på oroligheter bör man nog undvika att åka till vissa områden.

Bilderna är klickbara för visning i större format.

Agneta, Jonas, Johanna och Jesper